Gunilla Moraeus
På tunnelbanan
- Förlåt, säger jag och slänger mig ned på närmast lediga plats på tunnelbanan. Min granne flyttar sig beredvilligt längre in i hörnet.
- Går det bra så? undrar han. Jag försäkrar att allt är bra. Kikar på min granne litet från sidan. Han har rejäl skäggstubb och halvlångt stripigt hår. Vi fortsätter prata en stund.
- Jag heter Kennet, säger han plötsligt utan att räcka fram handen.
- Jag heter Gunilla, säger jag efter någon sekunds tvekan.
- Jag känner en som heter Gunilla på Socialbyrån i Farsta, säger han. Det är en snäll flicka.
- Du tycker väl inte jag är besvärlig, fortsätter han och lägger handen lätt på min närmaste axel.
- Nej, nej, säger jag.
Så pratar vi om våren. Om löven som just börjat spricka ut. Han tar fram en ölburk som stått under bänken. Ursäktar sig litet och tar en klunk. Jag undrar stillsamt och också faktiskt litet okunnigt, om man får dricka öl på tunnelbanan. Han säger något undvikande, att det här är väl inte så starkt.
Så pratar vi om vårblommorna. Jag lär honom att de blå med vitt i mitten heter Scilla.
Vi är framme vid Mariatorget, som han tidigare nämnt. Litet orolig att han ska dröja sig kvar, påminner jag honom.
- Här är Mariatorget, glöm inte ölen!
- Nu kan du sätta dig i hörnet, säger han till avsked och reser sig i sin fulla längd. Stramar upp sig och går med beslutsamma steg mot vagnsdörren.
- Han var nog en stilig karl en gång, tänker jag.